I denna vecka pratar vi om hur barn litar mer på sina föräldrar än på sina egna intryck, på temat social / kognitiv utveckling.
Att lära sig krypa ökar barnets räckvidd och möjlighet att upptäcka omgivningen. Det är förstås härligt men innebär också risker. Eftersom bebisar saknar både omdöme och erfarenhet skulle de lätt kunna råka illa ut i sin upptäckarglädje. På ett finurligt sätt har dock naturen skapat en skyddsmekanism för bebisar i den här åldern. Istället för att lita på sig själva använder barnen sina föräldrar som referensramar kring vad som är okej eller vad man ska passa sig för.
Fenomenet kallas social referencing och innebär att barn använder sina föräldrars ansiktsuttryck och röster för att veta hur de ska förhålla sig till det som händer omkring dem. Ser pappa glad ut när barnet smakar på potatisen är det ett tecken på att den antagligen okej att äta. Rynkar han pannan när barnet försöker peta på ljuset förstår det att det är läge att passa sig. Det här är ett konkret uttryck för vad anknytningsrelationerna betyder för barn, och ett fantastiskt exempel på vad vi betyder som föräldrar. Utan att tänka på det stödjer vi våra barn på det här sättet, med våra röster och ansiktsuttryck, precis hela tiden.
Ett exempel på hur barn använder en förälder när hen känner sig osäker:
För att studera fenomenet och undersöka hur barn använder sig av sina föräldrars omdöme konstruerade några forskare ett golv av plexiglas som krypande barn fick röra sig på. Golvet var solitt och ofarligt men hade ett mönster som gjorde att det såg ut som golvet försvann och ett stup öppnade sig. På sidan om golvet stod barnens föräldrar med en rolig leksak och ombads att använda sina ansikten och röster på olika sätt. I en grupp lämnade föräldern rummet efter att ha satt barnet på plexiglasskivan. Barnen satt då stilla vid kanten och undvek att utforska skivan och ”stupet”. En annan grupp föräldrar uppmanades att stå bredvid glasskivan och se rädda ut. Också i den gruppen höll sig barnen stilla.
De andra föräldrarna ombads istället att sätta på andra sidan "stupet" och bete sig på tre olika sätt. Några uppmuntrade barnen att komma med sina ansiktsuttryck, men pratade inte med dem. Andra vände ryggen mot barnen och kallade på dem med lugna, lockande röster. Den tredje gruppen använde både sitt ansikte och sin röst för att locka barnet att krypa över till dem. De flesta barnen i de här tre grupperna kröp nu glatt rakt ut över stupet. De uppfattade föräldrarnas signaler som viktigare än sina egna intryck och litade helt på deras bedömning av ”stupet” som ofarligt. Krypandet gick dock olika fort beroende på hur föräldrarna betedde sig. När de använde både röst och ansiktsuttryck kröp barnen snabbast. Men skillnaden mot att locka barnen med lugn röst var liten. Däremot tog det längre tid för de barn vars föräldrar var tysta men hade uppmuntrande ansiktsuttryck.
Att rösten spelar särskilt stor roll för att guida barn tror forskarna kan bero på att man på så sätt kan vägleda barn även på lite avstånd. För barn som krupit iväg på upptäcktsfärd är det svårare att få syn på bekymmersrynkan i mammas ansikte än att förstå av hennes rop att det gäller att vara försiktig. I det dagliga livet är det inte bara faror vi skyddar barnen mot genom att guida dem med våra röster och ansiktsuttryck. När vi vill locka dem att smaka på något nytt spärrar vi upp ögonen, ler och säger ååååååh vad gott! Och när vi tycker det är dags att lugna ner oss använder vi röst, ansiktsuttryck och vår andning för att hjälpa barnet att komma till ro. Den här typen av vägledning svarar alltså precis mot barnets behov och sker instinktivt, utan att vi tänker på det. För att påminna oss om att vi faktiskt är bra föräldrar kan vi därför komma ihåg att det inte bara är det vi gör medvetet som är viktigt för våra barn. Att vi intuitivt stöttar dem, utan att ens tänka på det, är också något att vara stolt över!
Typiska beteenden:
- Söker bekräftelse
- Provar nya saker
- Agerar på känslor
- Tar initiativ till lek