TRYGG-HANSA Johanna som var gravid i vecka 29 fick förvärkar i lunchrummet på jobbet, men kunde där och då inte föreställa sig att det var förlossningen som redan dragit igång.
Det var fredag precis innan jul och en ganska hektisk dag på kontoret. Johanna som var gravid i vecka 29 hade ont i magen, men trodde det berodde på den hastiga lunchen hon tidigare intagit på stående fot. I vilorummet på arbetsplatsen vägrade dock smärtan ge sig, och i efterhand förstår hon att det måste varit förvärkar. Men där och då kunde hon inte föreställa sig att det var förlossningen som redan dragit igång.
Inte ens när vattnet gick förstod Johanna att det var frågan om en tidig förlossning.
– Jag trodde jag kissat på mig. Men det bara fortsatte rinna, säger Johanna. Jag ringde en vän som fött barn bara för att höra om detta var något normalt.
Vännen uppmanade Johanna att kontakta sin BVC-sköterska som i sin tur sa att det kanske vore bra om hon åkte in till sjukhuset.
– Sköterskan verkade inte tycka att det var en akut situation eller att det skulle vara något större problem, berättar Johanna. Så jag väntade lugnt på att min sambo Kalle skulle komma hem från en middag innan vi åkte in.
På sjukhuset ändrades tonen då det konstaterades att det handlade om en vattenavgång och Johanna beordrades att ligga helt stilla. Rörde hon sig fanns risken att dottern skulle få navelsträngen runt halsen.
– Jag blev helt skakig och jätterädd, säger Johanna. Jag kunde inte ta in det. Samtidigt sa sköterskan att hon skulle försöka få fostret att stanna en vecka till. Jag förstod ingenting. Kommer barnet överleva utan fostervatten? Fylls det på med nytt? Jag fick panik och kunde inte ta in allt de sa.
Johanna fick kortisonsprutor för att stärka fostrets lungor och fick ligga kvar på sjukhuset över helgen. På måndagsmorgonen vaknade hon med starka smärtor i buken. Hon försökte uppmärksamma personalen på smärtan och att något kändes fel, men tyckte inte riktigt hon blev hörd. Tillslut ordnades en röntgen för att säkerställa att det inte var några problem. Inget hittades då men när Johanna kom tillbaka visade det sig att hon var öppen 7 cm.
Tjugo minuter senare var lilla Charlotta född.
Kalle fick klippa navelsträngen men sedan bar det direkt iväg till värmesäng och därefter kuvös. Johanna ville först inte gå ned för att träffa sitt barn.
– Allt hade blivit så fel, och jag var övertygad om att det skulle gå ännu mer fel. Jag blev rädd för att emotionellt engagera mig.
Personalen var stenhårda på att Johanna var tvungen att träffa sin dotter och dagen efter förlossningen fick hon träffa henne ordentligt för första gången.
– Det var såklart fantastiskt, men jag var fortsatt orolig. Det var svårt att ta till sig att hon faktiskt mådde bra. Det var som att jag inte vågade förälska mig i henne. Personalen kunde ju inte säga varför hon fötts för tidigt och jag var därför övertygad om att de så småningom skulle hitta något som var fel på henne.
Lilla Charlotta vägde bara 970 gram och fick ligga hud mot hud med Johanna eller Kalle, fyra timmar i taget, och sondmatades av sköterskorna.
Jul och nyår firades på sjukhuset. Den nyblivna familjen flyttades till familjeavdelning och föräldrarna fick ha hand om Charlotta mer och mer själva. Det var mycket att tänka på med en så pass liten bebis, matningen var inte självklar och det fanns en förhöjd risk för infektioner.
– Men personalen var fantastisk. Dessutom var vi i en fördelaktig situation eftersom vi inte hade andra barn som man annars hade velat åka hem till. Vi kunde helt hänge oss åt Charlotta och lämna världen utanför. Vi hade också en gravidförsäkring vi hade betalat för med ett mer omfattande skydd som gav viss ersättning eftersom vårt barn behövde vara kvar på sjukhuset. Det var väldigt skönt.
Charlotta växte till sig snabbt och den andra veckan i februari kunde de åka hem.
– Det var så läskigt att lämna bubblan på sjukhuset. Kommer vi klara detta själva?
Johanna fick stöd genom Aurorasamtal och blev kontinuerligt kontrollerad, vilket hjälpte mycket. Efter ett år kunde hon släppa sin oro helt.
– Såhär i efterhand tänker jag att jag borde tackat ja till samtalen direkt efter förlossningen, då hade jag nog kommit över min oro ännu snabbare.
Charlotta fortsatte att äta bra och inom 1,5 år var hon uppe i sin kurva. Idag är hon en fullt frisk och glad 6-åring. Dessutom har hon fått ett syskon i 4-åriga Jossie. Johanna har inte längre lika svårt att prata om händelsen, efter att Jossie föddes ett par år senare har det blivit allt lättare.
– Nu är jag otroligt tacksam för all hjälp vi fick på sjukhuset, personalen som var så fantastiska och framförallt att de var hårda på att jag skulle träffa min dotter. Det var ovärderligt.
