In i tvåsamheten träder alltså ett barn, högst sannolikt det i särklass finaste man någonsin har sett. Nu är det tre personer som ska ha kärlek, bekräftelse och uppskattning. Allra störst behov av ömhet och kärlek har den nyaste i trion. Hur ska då kärlek räcka till övriga? Kommer du att kunna ge lika mycket kärlek till din partner som du gjort tidigare?
Och kommer hon att ha någon kärlek kvar till dig? Hon kanske är utmattad efter förlossningen och helt uppfylld av umgänget med den lilla.
Det kan vara att man är så uppfylld av kärlek och ömhet till nykomlingen att partnern blir lite mindre viktig under en tid. Man kanske möts mer i en gemensam kärlek till bebisen än i kärlek till varandra.
Eller så lyckas man skapa som en liten kärleksbubbla. Man är så stolt över sin partner, som numera även är mamma till ens barn. Banden stärks, relationen fördjupas och man älskar varandra extra för vad man har lyckats åstadkomma tillsammans. Man knarkar den nyvunna familjekänslan och ligger mest i en hög och gosar allihop.
En nyckel till ett kärleksrum
Bebisar tenderar att liksom öppna ett nytt rum av kärlek inombords, som inte fanns där innan. Om man har ett barn tror man sig älska så mycket som det går att älska. Men om man får ett till barn öppnas ett nytt rum och man älskar det barnet lika mycket. Det finns alltså även känslomässiga resurser att älska sin partner - och att bli älskad, lika mycket eller till och med mer än innan.
Ett hot mot kärleken mellan de vuxna familjemedlemmarna är att man kanske inte är den viktigaste personen i sin partners liv längre. Åtminstone inte den första tiden. Det kan vara en jobbig omställning. När hon kommer hem från jobbet är hon fullkomligt uppslukad av bebislängtan. Själv får man vänta länge på att få en puss.
Ett annat hot är att man blir ett slags familjeföretag. Med föräldraskapet följer massor av nya uppgifter. Man ska köpa kläder, hålla koll på BVC-tider, byta blöjor, tvätta bedårande små bodies och komma ihåg att ge bebisen D-vitamindroppar. Dessutom ska man fördela sömnen och den barnfria tiden jämnt och rättvist.
Om man lyckas dela upp arbetsuppgifterna, så att båda är nöjda, och om man är generös med beröm fungerar det smidigt. Men om arbetsfördelningen är skev eller om båda tycker sig göra mycket mer än den andra går det snabbt ut över kärlekslivet.
Det är vanligast att föräldrarna skiljer sig när barnen är mellan ett och fyra år. Man ställs inför nya problem, är tröttare än innan och får se varandras sämsta sidor. Men det betyder inte att nyblivna föräldrar måste ha en dålig relation. Den är ofta bättre än någonsin. Det gäller att hitta en bra arbetsfördelning, berusas av familjekänslan, vara generösa med beröm och ta på varandra mycket och ömt.