I denna vecka pratar vi om uppmärksamhet i bakfickan på temat anknytning och utforskande.
Någon gång under sitt andra halvår har många barn en period när de behöver extra mycket närhet till sina föräldrar. När den perioden klingat av kan man istället känna att man själv och barnet har ”koll” på varandra på ett mer avspänt sätt. Plötsligt känns det som att man kan förutse vad barnet behöver och hur det kommer att reagera i olika situationer. Barnet har, i sin tur, vant sig vid hur man brukar reagera som förälder och förväntar sig att man ska hjälpa och stötta det.
Lyhördhet och samspel
Erfarenheten av att bli omhändertaget har kört upp som en motorväg i barnets hjärna som gör att det nu förväntar sig samma slags respons som tidigare. Och när barnet är tryggt med att man finns där satsar det istället all sin energi på att upptäcka hur världen och grejerna fungerar. När man kan börja lita på att barnet visar vad det behöver kan man som förälder koppla på sin ”uppmärksamhet i bakfickan” ibland. Det är en autopilot som gör att man kan föra meningsfulla samtal samtidigt som man har koll på barnet.
Man känner nu barnet tillräckligt väl för att veta när man behöver koppla över uppmärksamheten till barnet (som när det blir lite för tyst och barnet hittat något lite olämpligt att undersöka). Man kan börja vila i att relationen håller utifrån sina nya förutsättningar. Den främsta uppgiften det första året som förälder har då uppnåtts – barnet har knutit an och man har lyhörd koll på sitt barn.
Typiska beteenden:
- Mer självständig
- Tar egna initiativ
- Kan underhålla sig själv kortare perioder