I denna vecka pratar vi om hur det finns en mental skyddsmekanism när barnet börjar krypa, på temat anknytning.
Två medfödda drivkrafter, den att söka trygghet och den att upptäcka världen, stimulerar barnets utveckling. Drivkrafterna balanserar varandra och i den här åldern, när många barn börjar krypa, blir vinsterna med den balansen uppenbara. Utan nyfikenheten på världen skulle barnet inte kämpa sig upp på alla fyra. Samtidigt innebär krypandet risker; plötsligt kan barnet nå, dra ner, smaka på och få tag i farligheter. Och förstås krypa iväg från sina föräldrar. När barnet börjar krypa behöver man därför vara på sin vakt på ett helt nytt sätt. Men naturen har inte bara förlitat sig på att vi som föräldrar ska vara uppmärksamma. I den här åldern brukar också en mental skyddsmekanism slå till hos barnet som hindrar det från att krypa iväg på farligheter. Plötsligt vill barnet ha koll på sin förälder hela tiden! Även barn som tidigare varit utåtriktade kan bli klängiga och vaksamma.
Att låta ditt barn vara nära dig hjälper
Att barnet börjar krypa sammanfaller ofta med ett nytt utvecklingssteg i dess anknytningsrelationer. Och tvärtemot vad man kan tro så är detta ett steg mot större självständighet! Klängigheten är ett tillfälligt överlevnadsskydd under en känslig utvecklingsfas. Genom att låta barnet vara nära under de veckor den här fasen varar så hjälper man barnet. Självständigheten kommer som ett brev på posten om man går barnet till mötes i deras närhetsbehov, så långt man själv orkar och förmår. När den här utvecklingsfasen sedan ebbar ut kommer barnets självständighet att ta ett (bokstavligt) kliv framåt. Även om man som förälder kan tycka att perioden är jobbig så är det lätt att inse att den har ett överlevnadsvärde. Det är en naturlig fas i barnets utveckling.
Typiska beteenden:
- Ökat närhetsbehov
- Söker trygghet
- Tar initiativ till lek