TRYGG-HANSA Saras första barn kom ut genom akut kejsarfödsel på grund av en misstänkt havandeskapsförgiftning. Hon såg därför ordentligt fram emot en vaginal förlossning när barn två skulle komma. Lilla Theo låg bra i magen, det var vecka 40 och allt var som det skulle när de åkte in till sjukhuset.
Saras första barn kom ut genom akut kejsarfödsel på grund av en misstänkt havandeskapsförgiftning. Hon såg därför ordentligt fram emot en vaginal förlossning när barn två skulle komma. Lilla Theo låg bra i magen, det var vecka 40 och allt var som det skulle när de åkte in till sjukhuset.
– Men när värkarna kom igång gjorde det otroligt ont och jag fick epidural, berättar hon. Och helt plötsligt kände jag absolut ingenting. Det var lite märkligt.
Eventuellt var det den misstänkta havandeskapsförgiftningen vid förra förlossningen och även faktumet att Sara fick feber som gjorde att barnmorskorna blev lite angelägna att få ut lilla Theo snabbare än planerat. Man såg dessutom att Theos värden inte var optimala.
Sara hade varit lugn under graviditeten men ibland stressats lite av all information och framförallt rubriker om hur illa ställt det var med förlossningsvården. Särskilt rubrikerna om den bristfälliga vården för kvinnor med bristningsskador gjorde sig påmind när hon försökte parera krystningarna utefter barnmorskans uppmaningar. Samtidigt som det var en brådskande situation.
– Jag och barnmorskan fick gissa oss fram till vad som var värkar, och när jag skulle trycka på. Det var så svårt att känna, berättar Sara.
Trots att Sara hade haft epidural i många timmar utan att värkarna kommit igång, var hon inte så orolig. Tillslut kom en välmående Theo ut.
Sara fick då höra att hon fått några mindre bristningar som på grund av nya rutiner på sjukhuset ändå skulle ses över av en läkare. Under ingreppet somnade hon till. När hon vaknade och läkaren berättade att operationen tagit 4 timmar blev hon rädd.
– Jag fick panik, säger Sara. Är det så pass allvarliga skador? Kommer jag någonsin bli bra igen? Alla dessa bilder kom upp i huvudet, allt man läst om att kvinnor inte blir tagna på allvar och får men för livet.
Läkaren sa att det var allvarligare bristningar än de initialt trott men att de lovade att Sara skulle få all den vård och uppföljning hon behövde. Hon beskriver att han tog sig tid och svarade på alla hennes frågor.
– “Vi släpper inte dig”, så sa han till mig. Och det stämde verkligen. Min upplevelse var helt motsatsen till alla de skräckrubriker jag läst innan.
Sara fick smärtstillande och stannade med Theo på sjukhuset ett par dagar. Hon var rädd för att gå på toaletten och för att förvärra skadorna.
– Jag ville inte stressa på toalettbesöken, utan verkligen ta det lugnt med kroppen, samtidigt ville jag inte lämna min nyfödda för länge. Så det blev att jag satt på toaletten och ammade Theo samtidigt, skrattar hon.
Väl hemma blev det snabbt vardag men toalettbesöken var fortfarande begränsande. Sara hade inte muskler nog att hålla sig och behövde ständigt vara nära en toalett. Det blev dock stadigt bättre med återbesök på sjukhuset och knipövningar. Eftersom hon hade betalat för en gravidförsäkring fick hon också ersättning för sina skador.
– Jag känner ändå att läkaren verkligen höll vad han lovat, de släppte mig inte. Mina bristningar blev tagna på allvar, berättar Sara.
Idag har tre år gått och hennes skador har blivit mycket bättre.
– Jag kan ju inte hoppa studsmatta, då kissar jag på mig. Men annars fungerar allt bra.
Med lite perspektiv tycker hon att den andra förlossningen trots allt var lugnare än den första.
– Det var mycket värre när det var mitt barn som var i fara, än när det var jag som var den som riskerade att skadas. Jag är så glad att de prioriterade att få ut Theo välbehållen.
