Jag hade fött och ammat fyra barn. Inför mitt femte barn var det förlossningen jag möjligen våndades över, inte amningen. Den hade ju gått så smidigt med alla fyra så varför skulle det krångla nu?
Förlossningen däremot - den visste jag att inte ta för givet. Kanske för att jag själv är barnmorska med flera års erfarenhet av just förlossningar. Men det gick jättefint, ja över förväntan. Hon föddes sent på kvällen, mådde bra och tog bröstet direkt. Jag var så lycklig. Den andra natten - den som jag kallar för snuttenatten - var det bara vi två.
Medan jag bläddrade i en gammal Amelia så ammade hon glupskt och målmedvetet hela natten. Inte visste jag att det skulle bli början på en lång räcka av prövningar.
När vi kom hem hade jag hunnit få sår på båda bröstvårtorna. På fjärde dagen såg mina bröst ut som två svullna, gråtande blomkål. Jag tog alvedon och ipren mot smärtan och ammade tappert vidare. Tänkte att allt skulle ge med sig bara jag höll ut och bet ihop i några dagar.
Men såren ville inte läka och jag kände mig så svag i hela kroppen - som om livet höll på att rinna ur mig. Jag prövade alla de amningsknep som jag själv samlat på mig under åren. Mage mot mage, nära och tätt intill, stort tag, byta tag när det gör ont, variera position, värme, vila, smörja vårtorna med bröstmjölk - lufta. Men inget hjälpte. Såren blev större för varje amning och ibland kräktes hon blod.
Jag började få ångest ungefär en halvtimme innan det var dags för nästa amning. Var hon verkligen tvungen att äta nu igen? Svetten rann och smärtan när hon sög tag kändes som en elektrisk stöt genom hela kroppen.
Jag fick hög feber och mjölkstockning, åkte till gynakuten mitt i natten och fick pröva en elektrisk bröstpump. Men mitt barn sög bättre än pumpen - ja allt såg så fint och rätt ut! Hon sög med ett stort tag och låg tätt intill mig. Amningsobservation helt utan anmärkning - hon var en perfekt ammande unge.
Nu när jag hade blivit en hjälpsökande ammande mamma så började nästa utmaning. Att värdera alla de råd jag fick. Mestadels var det mycket bra råd - men ibland godtyckliga och rent av motstridiga: Låt henne suga med hakan mot stockningen. Pumpa ur bröstet ordentligt. Massera bröstet under varmt vatten i duschen. Köp apotekets amningskompresser. Använd amningsnapp. Använd inte amningsnapp. Droppa citron på såret. Vila. Amma på det onda bröstet först.
Eftersom jag var i desperat behov av hjälp så köpte jag vartenda hjälpmedel som fanns på apoteket. Prövade olika salvor, krämer och lindrande kompresser. Jag uppfann ett nytt ord - amningsbrickan - och för första gången provade jag att amma med amningsnapp. När mjölkstockningen hade lagt sig fick jag svamp på bröstvårtorna och det var som att gå runt med flytande eld i behån.
Jag googlade frenetiskt, plöjde ”Amning i vardagen” av Marit Olanders, hittade Amningswebben på nätet och satte en deadline för hur länge jag själv skulle orka kämpa. Min botten var när jag började nudda vid tanken på att ge upp. To give up is an option!
Kruxet var ju att jag så gärna ville amma min unge och jag visste att det skulle gå - men även den mest hugade och erfarna kan bli trött på smärtsamma amningstillfällen och mjölkstockningar. För mig var det inte ”Fyra bröllop och en begravning” utan ”Två sår och tre mjölkstockningar”.
Idag mår jag bra. Barnmorskorna och läkarna på amningsmottagningen hjälpte mig. Jag fick antibiotika utskrivet mot infektionen i bröstet och beställde hem specialbehandlade havreflingor, så kallade SPC-flakes.
Om det var stödet, antibiotikan eller flingorna som till slut hjälpte mig vet jag faktiskt inte. Men sakta och omärkt så läkte brösten. Både inuti och utanpå. Hanna har det aldrig gått någon nöd på, hon fortsätter att gå upp i vikt.
Jag tycker det är ljuvligt att tänka på annat än amningsnappar och värktabletter. Slippa fundera över amningsmottagningens öppettider och framförallt - slippa ha ångest i samband med att mitt barn ska få mat av mig. Nu har vi det mysigt ihop när det är matdags. Det är som att dricka en kopp te ihop till kvällsfikat. Rofyllt. Självklart.
Men det viktigaste är vad jag har lärt mig om amning. Att aldrig någonsin ta den för givet.