Någon gång i den här åldern brukar barn börja uttrycka sin vilja på ett nytt sätt och föräldraskapet kommer plötsligt att handla mer om att hantera och parera den viljan. Det kan därför vara bra att fundera ett nytt varv kring hur man vill uppfostra sitt barn. För ordet uppfostran leder lätt våra tankar just till laddade situationer, som att vi säger ifrån när barnet tar kompisens spade eller när vi minsann inte lät det skrika sig till en glass.
Men forskning visar att effektiv uppfostran faktiskt handlar om andra saker. Det är självklarheter som rutiner, små samtal och hur vi själva är som förebilder, som verkligen präglar barn och lär dem hur man ska vara mot andra. Att sätta ”tydliga gränser” när barnet är ledset, argt eller upprört gör däremot ingen skillnad. Helt enkelt för att barns förmåga att lyssna och tänka stängs av när känslorna härjar.
Men varför är det så?
Jo, egentligen gäller detsamma för oss vuxna. När vi är rädda, arga eller ledsna tar känslorna över och färgar både vår förmåga att tänka och att höra vad andra säger. Men som vuxna kan vi (åtminstone ibland) lugna oss själva i upprörda situationer. Vi drar ett djupt andetag, dricker ett glas vatten och påminner oss själva om att ”this too shall pass”. Vi har erfarenhet av att saker går över och ser annorlunda ut när vi sovit på dem.
Att barn inte kan lugna sig och vara rationella beror inte enbart på att deras hjärnor är mindre utvecklade. Det beror också på att strategier för att lugna känslor utvecklas genom stöd av andra. Så innan kopplingarna mellan ”känslocentrum” (limbiska systemet) och den rationella delen av hjärnan (prefrontalloben) utvecklats behöver barnet alltså vårt stöd för att lugna sig. Och varje gång vi gör det ökar kopplingarna mellan dessa hjärnstrukturer hos barnet. Erfarenhetsspår skapas som, så småningom, hjälper barnet att hitta egna strategier för att lugna sig.
Att lugna upprörda känslor ingår i uppfostran
Att hjälpa barn att lugna upprörda känslor ingår alltså i uppfostran. Fokus på att lugna barnet innebär dock inte att vi låter det göra som det vill. Att vi visar vad som gäller är förstås också viktigt. Men känsloregleringen behöver komma först. Det bästa vi kan göra i upprörda situationer är därför att skapa lugn när allt inuti barnet är kaos. Vi kan tala lågt och lugnande, bekräfta att vi förstår att barnet är argt/ledset/upprört samtidigt som vi ser förstående ut och erbjuder vår famn eller en lugnande hand på ryggen. Även när barnet faktiskt gjort ”fel”! Barn behöver samma bemötande när de lider känslomässigt som när de ramlat och slagit sig.
Nästa gång ditt barn blir upprört kan du pröva att fokusera på trösta och lugna istället för att kommentera det barnet gjort. Genom att prata om barnets känslor ”du blev jättearg när du inte fick ha spaden” visar du att förstår vad barnet känner. Och fundera på, när ni båda lugnat er, om du verkligen behöver säga något om att man inte får ta andras spadar. Kanske har barnet redan uppfattat det? Släpp det i så fall och klappa dig själv på axeln för att du lärde ditt barn något värdefullt om dess känsloliv.
Typiska beteenden:
- Försöker förstå och göra sig förstådd
- Söker uppmärksamhet och bekräftelse
- Skiftar mycket i humör