Risken för att drabbas av bristningar i sitt underliv i samband med att föda sitt första barn är cirka 80%. De bristningar som kvinnan kan få kvarvarande besvär av är svårare bristningar där själva bäckenbottenmuskulaturen blir skadad, och/eller bristningar i själva ändtarmsmuskulaturen. Dessa bristningar kallas för ”sfinketerskador” och innebär skador från slidmynningen ner och genom ändtarmsmuskeln, vilket drabbar cirka 5-6%. Dessa delas sedan upp i partiella sfinkterskador mer eller mindre än 50%. Där till kommer den allvarligaste skadan ”total sfinkerruptur” vilket innebär att hela ändtarmsmuskeln har brustit och också en skada på själva ändtarmen. Självklart är detta ett mycket känsligt ämne och viktigt att de besvär som kvinnan kan få tas på största allvar. Detta då dessa skador om det inte repareras på rätt sätt kan innebära ett livslångt lidande för kvinnan. Besvär allt ifrån problem med sexlivet, fysiska aktiviteter till både urin och analinkontinens.
Diskussionerna är många om hur man skulle motverka denna typ av skador. Vad kan kvinnan göra själv och vad kan barnmorskor och läkare påverka? Någon 100% sanning finns inte idag. Det finns studier som pekar på att kvinnor som tränat sin bäckenbotten under graviditeten löper en mindre risk för att få en stor bristning. Om kvinnan smörjer sitt underliv med en vegetabilisk olja sista veckorna under graviteten tror även det kunna hjälpa. Att inte föda på rygg, forcera krystningen och att inte vara rädd utan avslappnad när barnet föds är också en fördel. Självklart har barnmorskan en mycket stor betydelse för hur hon stöttar kvinnan i samband med att barnet föds.
Det man ändå tror är den viktigaste faktorn för att undvika större bristningar är att inte forcera krystningen och att barnet föds fram under två värkar. Barnets huvud föds långsamt fram på slutet av en värk och sedan när nästa värk kommer så föds axlarna och resten av barnet fram. På så sätt får också barnmorskan möjlighet att ha full kontroll över kvinnans mellangård och undvika att kvinnan brister. Barnmorskan kan med hjälp av att hålla en varm handduk mot kvinnans mellangård mildra risken för bristning. Hon kan också med hjälp av olika handgrepp minska belastningen från barnets huvud och axlar mot kvinnans mellangård.
Min egen erfarenhet är att kvinnor som föder fyrfota, helt oforcerat och avslappnade så att barnets huvud får glida fram och tillbaka så slidan och mellangården långsamt tänjs ut undviker bristningar bäst. Vanligaste situationen när stora bristningar uppstår är alltså i samband med att födandet forceras med hjälp av sugklocka eller mycket aktiv krystning.
Viktigast är ändå att bristningen upptäcks efter att barnet är fött så att man kan reparera den. I dag har vi inom professionen blivit skickligare både till att upptäcka skadan och också att reparera denna typ av bristningar. Det finns nu Bäckenbottencentrum mottagningar som är specialiserade att hjälpa kvinnor med besvär. Samarbete mellan förlossningsläkare och tarmkirurger har också utvecklats. De flesta kvinnor som drabbas blir idag helt återställda.
Källor:
- Abascal, G., & Huss, M. S. (2018). Att föda. Bonnier Fakta.