Den senaste tiden har det diskuterats mycket om när en blivande mamma som gått över tiden bör planeras för igångsättning. Det är framför allt en studie som heter SWEPIS som ligger till grund för den här diskussionen. Efter SWEPIS-studien har vissa regioner ändrat sina rutiner för igångsättning. I dessa regioner rekommenderas nu rutinmässig igångsättning i vecka 41+0 istället för vecka 42+0 som är standard sedan tidigare.
Hur ska du som väntar barn veta vad som är bäst?
Och hur ska du kunna känna dig trygg när det verkar som att professionen inte är överens om när man bör planera för igångsättning? Som med så mycket annat när det kommer till graviditet är svaret att det är individuellt.
Du som blivande förälder har rätt att ha inflytande över din vård och få den informationen du behöver för att kunna fatta informerade beslut. Det innebär att för just dig kanske det är rätt att sätta igång födseln tidigare eller så är det mer säkert och tryggare för dig att invänta en spontan start. Men för att veta detta behöver du få information och möjlighet att ställa frågor till din vårdgivare. Fler aspekter behöver tas hänsyn till: hur din graviditet sett ut, hur du mår fysiskt och psykiskt och vad den medicinska rekommendationen i just ditt fall är.
SWEPIS-studien
SWEPIS-studien var en studie där kvinnor med normala, friska graviditeter lottades till två olika grupper där en grupp följde de rådande rekommendationerna med rutinmässig igångsättning i graviditetsvecka 42+0 och den andra gruppen blev igångsatta i vecka 41+0. Innan studien startade hade man beräknat att cirka 10 000 kvinnor behövde delta för att resultatet skulle kunna användas till att dra slutsatser. Studien avbröts dock i förtid efter att 2 762 gravida rekryterats då sex barndödsfall inträffade i den grupp där man avvaktade med igångsättning till 42+0. Att man avbröt studien i förtid, innan man kommit upp i 10 000 kvinnor, har gjort att många kritiserat studien och hävdar att den ska tolkas med försiktighet.
Utöver SWEPIS-studien har två andra större studier jämfört igångsättning vid 41+0 respektive 42+0. Dessa gjordes i Turkiet respektive Nederländerna och alla tre studier har sammanfattats i en så kallad systematisk översikt. Där kunde man se att dödsfall kring barnets födelse, allvarlig sjukdom i nyföddhetsperioden och inläggning på neonatalavdelning minskade i den gruppen där igångsättning skedde i 41+0.
Men vad händer om vi i Sverige skulle sätta igång fler födslar på medicinsk väg?
Vi vet att en födsel med så få interventioner som möjligt har lägre risk för komplikationer. Fler igångsättningar skulle kräva mer resurser från en redan mycket ansträngd förlossningsvård vilket är en risk i sig då de födande skulle få mindre närvaro av en barnmorska. I de regioner som börjat med rutinmässig igångsättning i graviditetsvecka 41 har antalet kejsarfödslar ökat vilket i sig medför en risk för både mor och barn, på både kort och på lång sikt. Samtidigt kan det vara så att det räddar fler barn till livet, vilket självklart ska vara förlossningsvårdens första prioritering när det kommer till utformandet av riktlinjer och rekommendationer.
Att tidigarelägga tiden för rekommenderad igångsättning gör att fler blivande mammor får genomgå en igångsättning. Förutom att öka risken för kejsarfödsel ökar även risken för en långdragen födsel, för ytterligare komplikationer såsom infektion och blödning samt för en negativ upplevelse av födseln.
Debatten och diskussionen tar enligt många bort det individuella perspektivet
Att medikalisera vården ytterligare ger blivande föräldrar mindre möjlighet att vara med och påverka och ha inflytande över sin vård. En tidigareläggning av rutinmässig igångsättning riskerar också att vi normaliserar medicinsk start av födsel istället för att det skulle vara ett undantag och något som görs vid behov.
Sveriges regioner har olika rutiner för att övervaka blivande mammor i slutet av graviditeten och i de regioner som erbjuder en så kallad överburenhetskontroll, ett ultraljud i graviditetsvecka 41+0, inträffade inga dödsfall under SWEPIS studien. Det betyder inte att det är lösningen men med jämlik vård i åtanke bör det åtminstone erbjudas i hela landet.
Oavsett vad riktlinjerna kommer att landa i gällande igångsättning ska vården vara individuellt utformad och du ska känna dig trygg och delaktig i de beslut som fattas. Enligt patientsäkerhetslagen har du som patient rätt att vara med och påverka den vård du får. Vården ska “så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten” samt “utgå från patientens önskemål och individuella förutsättningar”. Ställ frågor och be om att få mer information när du känner att det är ovisst.
Källor:
- Alkmark M, Keulen JKJ, Kortekaas JC, Bergh C, van Dillen J, Duijnhoven RG, Hagberg H, Mol BW, Molin M, van der Post JAM, Saltvedt S, Wikström AK, Wennerholm UB, de Miranda E. Induction of labour at 41 weeks or expectant management until 42 weeks: A systematic review and an individual participant data meta-analysis of randomised trials. PLoS Med. 2020 Dec 8;17(12):e1003436. doi: 10.1371/journal.pmed.1003436. PMID: 33290410; PMCID: PMC7723286.
- Wennerholm U, Saltvedt S, Wessberg A, Alkmark M, Bergh C, Wendel S B et al. Induction of labour at 41 weeks versus expectant management and induction of labour at 42 weeks (SWEdish Post-term Induction Study, SWEPIS): multicentre, open label, randomised, superiority trial BMJ 2019; 367 :l6131 doi:10.1136/bmj.l6131
- Patientlag (2014:821) https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/patientlag-2014821_sfs-2014-821